Jag fick blödningen som nämns nedan dagen innan tillväxtUL så dom gjordes samtidigt då.Eftersom det var några veckor kvar till barnet skulle komma, 5 veckor, så bestämde vi oss för att åka till en stuga vi brukade låna och tillbringa helgen på isen med alla mina hundar och grilla korv och mysa i stugan osv.
Vi tänkte att det var sista helgen vi skulle våga åka dit, eftersom det inte finna mottagning på telefonen,det sällan är andra personer där och dom är dåliga på att skotta där. Oj så fel man kan ha..!
Kliver upp på morgonen vid 9.15 tiden för att gå på dass, (ja, det är utedass där) (på söndagen, hade varit ute på isen hela lördagen) släpper ut hundarna å traskar ut dit och gör det jag ska. Går in igen för att lägga mig, men ligger bara till kl 10 innan jag kommer på att jag ska lägga in ved i kaminen. ca 5 min innan jag reste mig upp både hör och känner jag ett starkt "knäpp" i magen. Har varit lite dålig i magen så jag tänker bara att det är tarmar osv som låter.
Reser mig upp det det börjar rinna vatten efter benen. Står stilla och tänker lite, förstenad, säger till sambon lite långsamt "Joooonas, jag tror mitt vatten har gått eller nåt.."
Hör en liten suck "vaaa?"
Jag tänker gå på dass en gång till men det rinner så mycket så jag kan knappt gå, långkalsongerna som jag sovit i är dyngsura, tjockstrumporna också och det bara rinner efter golvet. Försöker fösa hundarna framför mig för dom är ganska intresserade av vad som hamnar på golvet..!Försöker byta underkläder å sätta på mig ett par mysbyxor, det är genomblött innan jag ens fått på mig byxorna.
Vid det här laget har Jonas kommit upp, jag står på en handduk på köksgolvet, vet int riktigt vart jag ska vända mig, av någon anledning försöker jag stå still för att det inte ska rinna så mycket. Vi släpper ut alla hundarna och börjar skotta, härliga 2dm nysnö!
In i bilen, sitter på massor av handdukar, lämnar allt i stugan eftersom min mamma och hennes sambo är på väg dit ändå. Vägen är oskottad i flera mil, det är inte kul när man är lite nervös! Jag kör själv eftersom det kändes bättre, haha.
Efter ca 1 timme är vi hemma i lägenheten,vi har ringt Jonas föräldrar och bett dom skottat fram den andra bilen eftersom vi just då sitter i "hundbilen", gammelvolvon som är sladdrigare att köra än den andra bilen.Tar in alla hundar och ringer förlossningen, då är klockan vid 11 på dagen.
Jag har redan svaga värkar som känns som mens värk ungefär, eftersom det är så uppenbart att vattnet gått så säger dom åt oss att komma in. Vi packar lite grejer, veckan innan hade jag haft en liten blödning och efter den så tvättade jag alla bäbiskläder och allt sånt och packade en liten väska med allt bäbisen skulle behöva, så vi tog den, bilstolen och våran ryggsäck med saker och åkte, det är ju 11 mil till BB från där vi bor.
Jag vill fortfarande köra och sambon vet bättre än att försöka tjafsa med mig då, haha. Men jag tar mig bara 1,5 mil, sen är värkarna så starka att jag måste stanna och vi byts av. Det var riktigt jobbigt för värkarna var täta redan från början, det enda som hände var att dom gjorde ondare å ondare hela tiden! Jag är lite åkrädd och hatar omkörningar, så varje gång sambon ville köra om så sade jag nej, tills det kom en värk då jag nästan skrek "kör om kör om kör om!!!"
Jag grät av smärta och det ända jag tänkte på var "undrar hur lång tid det kommer ta, jag kommer dö om det tar jättelång tid och det kommer göra ännu ondare" Tillslut var vi äntligen nere, jag fick komma in i ett rum och dom satte CTG och allt sånt. då var klockan ca 13.
Dom kollade hur öppen jag var, redan ca 4cm! Dom skrattade och sa "jasså, du är en sån som bara tänker komma in och föda en snabbis!" Det gjorde konstant ont mellan värkarna också så jag började få panik känslor, kunde inte ligga stilla för det gjorde jätte ont hela tiden och sen så kom det värkar. Jag frågade om det fanns någon bedövning (hade ju inte hunnit gått igenom det med barnmorskan på vårdcentralen) jag sade att jag tog vad som hellst, gummiklubba i skallen om dom inte hade nåt bättre.Dom fick snabbt fram en läkare som satte ryggmärgsbedövning, då var nog klockan runt 15 tiden, och det var det bästa jag känt..!
Lustgasen hade jag inte nå hjälp av innan ryggmärgsbedövningen också kom, då först hjälpte den också..! jag domnade bort helt och kunde vila upp mig lite, fick i mig en näve chips som sambon varit och köpt,men det var allt. lite vatten och sockerdricka. Hade inte ätit nåt och det jag ätit dagen innan var grillad korv och lite godis.Vid 17 tiden så ser dom att verkarna börjar avta lite, det kunde bli så av ryggmärgsbedövningen, men vid 17.30 tiden är jag fullt öppen men bäbisen liggerför långt upp i bäckenet än, så dom ger värkstimulerande dropp och jag får halvsitta för att få ner barnet. BM säger att jag ska krysta om det känns som att det behövs,det gjorde det vid varje värk, det var väl så den skulle komma ner antar jag. Det var lite konstigt, för varje gång värkarna kom så spändes hela kroppen, ryggen alltså,spändes bakåt ungefär. Som när man kräks, hela kroppen spänns även när man är klar, man kan inte göra nåt åt det. Det var tokjobbigt men sambon stod breved med lustgasen så jag viftade mest lite med handen när jag ville ha den. Det kändes både länge och samtidigt snabbt, för helt plötsligt så sade BM att jag kunde lägga mig igen och upp med benen.
Sen sade hon att det var dags att ta i för nu skulle barnet ut! Man vill skrika rakt ut och det känns som att det verkligen inte går, men skrika fick man inte, dom sade att jag skulle börja nacken med hakan neråt, ta tag ihandtagen på sängen och dra i dom "som att du ror ungefär". Dom säger Ta I, jag säger DET GÅR BARA INTE, men tydligen så gick det, för 19.51 pluppade barnet ut..! Sambon kollade när den kom ut och kollade leende upp, "det är en tjej"! (konstigt nog när han säger det så kommer en känsla som sade Självklart att det är en tjej,vad hade det annars kunnat vara? den känslan hade nog kommit även om det var en pojke, men det kändes så självklart när han sade att det var en tjej)
sen kollar han på BM "ska hon verkligen se ut sådär?" haha. Huvudet var väldigt avlångt även fast dom inte använde sugklocka, men det fixade till sig på nåt dygn.
11 minuters krystvärkar. Fick sy nåt stygn, vet inte hur många, men det var bara mindre bristningar. Och känslan när hon kom ut då all smärta bara försvann!
Dessutom kändes det som en säl eller nåt kom ut, bara gled på sista krystningen, kändes som att hon flög ut på en våg av vatten eller nåt, haha.
Sen så kom barnläkaren in för att se så hon andades riktigt och allt, sen fick hon vara hos oss i 1,5 timme innan dom kom och hämtade henne till prematuravdelningen. Då först fick vi fika, vad hungrig man var! Sedan en härlig dusch, men jag hade glömt allt sånt hemma, tvål, schampoo, balsam, borste, rena byxor, haha. Jag hade därimot av någon anledning packat med mig 3 tunna kortärmade linnen och inga långärmade tröjor. jaja.
Sen fick vi gå och säga hej till Tuva, det fanns inte plats på "45:an" åt oss den natten, dagen efter fick vi flytta oss dit där vi blev kvar en vecka.
En liten Tuva, 47cm och 2876gram.Född den 25 Januari i vecka 34+6
Stor för sin ålder, men som sagt, vi var ju in på tillväxt UL veckan innan. ;)
2 kommentarer:
åh va kul att läsa =) va bra att allt gick så bra!
Vilken härlig berättelse! :) Så söt flicka!
Skicka en kommentar